En hantverkarpojkes öden och äventyr i gamla Sundsvall

2015-11-27 13.24.21I anslutning till intervjun med Sundsvallsföreningens hedersordförande, Lars ”Larssa” Olsson, i Plåt & Vent Magasinet nummer 12 2015, publicerade vi inledningen på en artikel ur Sundsvalls-Posten från 1948. Här intervjuas ”Larssas” pappa, Erik Olsson, om hur det var för en ung person att komma in i plåtslagaryrket för en sisådär 80 år sedan. Här följer artikeln i sin helhet.

Hur en hantverkarpojke levde i Sundsvall för snart en mansålder sedan och lärde sig yrket. Här gäller det plåtslageri och den tidens föga ömhänta metoder ger hantverksföreningens ordförande, plåtslagaremästare Erik Olsson, några färgstarka glimtar av här nedan, där han berättar minnen från sina första lärlingsår i gamla Sundsvall.

Jag kom i läran mycket tidigt, eller vid 13 års ålder, det var en ren händelse. Jag hade nyss slutat en mycket lönande sysselsättning, där jag fick arbeta från halv sju på morgonen till sju på kvällen och 2 dagar i veckan till kl. 11 på kvällen för den höga lönen av 2 kronor i veckan.

Det hade inte rått något särskilt gott förhållande mellan mej och en underhuggare i företaget. En dag tyckte jag att måttet var rågat och gick helt enkelt därifrån.

Jag hade inte varit ledig mer än ett par dar förrän det kom en pojke som bodde i närheten och frågade om jag ville börja på Liljas verkstad, jag skulle få 4 kronor i veckan. Jag tyckte det där lät mycket. Det var dubbelt mot vad jag haft förut, så jag slog till och följde med.

Som tur var hade man just slutat med gesällkammare. Åtminstone i städerna vid den tiden, men på landsbygden fanns de fortfarande kvar. Gamle Filén i Skönvikt hade till exempel sin gesällkammare kvar ända långt in på 1800-talet. Det visste de resande som kom, varför de oftast fortsatte till Skönvik för att ligga kvar över natten.

Jag sade resande, en luffande plåtslagare var och är alltid resande, fast det numera är en sällsynt företeelse. Men vid den tiden kunde de räknas i hundratal.

De kommo söderifrån på våren på väg uppåt och norrifrån på hösten på väg söderut, precis som flyttfåglarna, och alla skulle ha reshjälp. Det kan inte hjälpas, men jag måste säja att de där luffarna i alla fall fyllde en uppgift. De voro en sorts nyhetsförmedlare inom yrket. De berättade om olika sorters

utförande av arbete i många städer som de besökt, om hur man använde den eller den sortens material till vissa arbeten på den eller den platsen i motsats till vad man gjorde på andra håll.

Det är svårt att tro att Sundsvallsföreningens hedersordförande, Lars ”Larssa” Olsson, nyligen har fyllt 93 år.

Det är svårt att tro att Sundsvallsföreningens hedersordförande, Lars ”Larssa” Olsson, nyligen har fyllt 93 år.

Det är klart att en nybörjare vid den tiden utsattes för prövningar och receptioner av allehanda slag. Det gick naturligtvis efter gamla metoder för att utröna om pojken var lämplig eller skulle gallras ut.

Man prövades i om man var tålig genom alla »köttjuvar» som man utsattes för. Köttjuvar det var vassa plåtspetsar som satt i plåtkanterna. Lösa sådana spetsar placerades på allt vad pojken skulle ta i, till och med i rockärmen eller i rockfickan hade man taggar.

Det är ju klart att man fortast möjligt skulle prövas om man tordes vara med på de högsta och brantaste taken och samtidigt släpptes man ned i en så kallad sittlina, vare sig det fanns anledning eller inte. Det kallades att åka i lina. Det där var en mycket trevlig sysselsättning, särskilt sedan man blev litet äldre och invigd i livets hemligheter.

Men det var vid flera tillfällen som det inte var enbart roligt. Det var en sommar då jag var endast 14 år då Lilja både åtagit sig att måla alla fönsterbleck, listbeslag och till och med fönsterbågar på Medelpads Folkbanks hus.

Jag fick givetvis åka i lina och hade på taket en veritabel grobian som höll i. Han var full varenda dag, det hände ofta sedan jag gjort en nedgång och kom upp på taket igen, att han satt och sov och inte hade dragit upp linan igen. Jag undrade varje gång när jag gick ned över taksprånget om det var sista gången.

Så var det en dag när jag blev bekant med Selmer Sahlin. Jag satt på översta våningen och målade en list och rätt vad det var damp jag ned flera meter och så stannade det med ett tvärknyck. Jag hade färgkoppen hängande på en spik i klossen som jag satt på. Utav knycken rätade spiken ut sig och färgkoppen lossnade, ramlade mot en utskjutande list och tippade varvid hela innehållet störtade över Selmer som var på utgående från affären.

Selmer Sahlin är ju bekant för att vara en hygglig människa, men den här gången var han rasande. Jag måste ju åka ned och ta reda på färgkoppen och fylla den med ny färg. Grobianen där uppe hade tydligen vaknat, för han hörde ögonblickligen när jag ropade »fira», eljest fick jag skrika ett otal gånger. När jag kom ned bedyrade Selmer att det där skulle stå mej dyrt, jag skulle få böta och dessutom köpa honom en ny kostym eftersom jag inte såg efter vad jag gjorde.

Erik Olsson i takskottartagen!

Erik Olsson i takskottartagen!

Men så kom fru Augusta Sahlin och blandade sig i spelet, hon hade suttit på en soffa i Esplanaden utanför och sett hela händelsen. Hon sade.

—Nä, hör du Selmer, det höll på att hända en olycka. Jag trodde att pojken skulle ramla ner och slå ihjäl sej. Gå du opp till skräddarn och hör efter om han inte kan göra i ordning kostymen.

Och så beskrev hon vad hon hade sett och bad honom vara glad, att det gick så lyckligt som det gjorde. Selmer blev ögonblickligen blidkad och gick omedelbart upp till skräddaren. Och när jag kom ned nästa gång stod han på trottoaren och sade:

—Du behöver inte vara rädd, Rulle lovade att göra i ordning kostymen så att det inte skulle synas någonting.

Sedan dess var Selmer och jag goda vänner. Men det måste ju medges att jag skålade på ett egendomligt sätt med honom.

Vi pojkar fick naturligtvis springa alla gesällernas privata ärenden på våra raster. Särskilt på frukostrasten, då skulle vi gå och köpa en sup och ibland flera i en kvartersflaska. Det var en ingång från Trädgårdsgatan i bolagets hus närmast Sveabiografen, där såldes stora supar för 2 öre styck och de fick antingen sväljas vid disken eller medföras i en flaska. Litrar och halvlitrar såldes i lokalen med ingång från Köpmangatan. Men gubbarna skickade mest efter halvlitrar därför att en sådan kostade 60 öre, då däremot en liter kostade 1,25.

Vidare fick vi gå och köpa kaffe på något billigt ställe där man fick köpa i en hämtare. Det låg 2 stycken kaféer mitt emot varandra och precis av samma klass, med sågspån eller klippt granris på oerhört smutsiga golv, grova omålade bord och bänkar, till ytterlighet nedsmorda, trälådor med granris i till spottlådor. Däri fick man köpa en literhämtare full med kaffe, med grädde i, för 10 öre, socker fick man i en påse och tre bullar för 5 öre.

Det ena av de där kaféerna låg på Torggatan där ST:s nya hus nu ligger, och det andra på den fortfarande obebyggda tomten mitt emot. Båda var som barackliknande byggnader och låg en bit in på tomterna, som båda var omgivna av ganska höga plank. På de där ställena höll i allmänhet bönder och torghandlare till. De senare drogo alltid dit en dragkärra med sina torgstånd och lådor om kvällarna.

2015-11-27 13.17.05Vi pojkar gick aldrig på de där ställena för egen del. Nej, vi gick till Eva Hansson, hon förtjänar ett eget omnämnande. Hon hade sitt kafé i hörnet av Trädgårdsgatan och Centralgatan i repslagare Rönnholms hus. Det finns ännu ett kafé i samma hörn. Det heter Freden.

Gumman var ganska gammal och hade ont i ett ben, varför hon alltid var beväpnad med en försvarlig knölpåk. Den slog hon i disken där hon satt eller också efter oss pojkar, så det var bara att vara på sin vakt och hålla sej undan när gumman var på dåligt humör och det blev hon ganska lätt.

Där serverades jättestora smörgåsar, det var en fjärdedel av den tidens 10 öres kaka som mätte sina 32 cm i diameter. Det var rikligt med smör och tjocka corned beef eller ostskivor på, det fanns inte skärmaskiner på den tiden. Kaffe serverades i överdimensionerade tekoppar till 8 öre per styck. Det kan tilläggas, att det var verkligt gott kaffe. Nu hände det allt som oftast, att man inte var stadd vid sådan kassa, att det tillät några större utsvävningar. Man kanske hade bara 10 öre, då fick man tala väl med gumman, så att man kunde få en halv kopp kaffe för 4 öre samt tre stycken 2-öresbullar.

Vi hade ju smörgåsar med oss och en liten flaska mjölk. Men om vi var ute och arbetade på något tak vintertid, satt vi på vinden och åt stelfrusna smörgåsar och drack isig mjölk till. Det fanns inte värme i husen eller vindarna på den tiden och allra minst i ett nybygge.

Vi gick egentligen dit för att värma oss och för att få något varmt i oss. Om gumman var på gott humör gick det bra, men om hon hade blivit retad, hade hon glömt överenskommelsen. När man kom fram till disken och sade ”en halv kopp kaffe och tre bullar”, då slog hon knölpåken i disken och skrek högljutt:

—Enga halvköppa!

Då var det bäst att lägga ifrån sig 10-öringen på disken och hålla sej utanför knölpåkens räckvidd.

Men nästa gång man kom tillbaka hade hon glömt alltsammans, då log hon så vänligt igenkännande och frågade:

—Hur må i ida’? Hä ä flirt e vår. Hä ä ful kallt på take nu?

Nu kanske man hade bättre ställt i kassan, så man kunde ta in en hel kopp kaffe och tre bullar. När man då kom fram till disken för att betala lade hon ner pengarna i en låda, men gav ingenting tillbaka om man hade lämnat l5 öre.

Då påminde man förstås och sade:

—Det blev bara 14 öre, jag ska ha ett öre tillbaka.

—Inga ettöringa, sa gumman och därvid blev det.

Men skulle det fattas ett öre, då blev det en ordentlig avhyvling, som var glömd till nästa gång.

Vi pojkar satt ju och pratade en stund sedan vi druckit kaffe. Det kanske var mycket folk, alla bord var upptagna och så kom det någon och tittade i dörren. Han såg att det inte fanns plats och så gick han igen.

Då pekade gumman på oss med knölpåken och så skrek hon:

—Betal nu så få i gä.

Ja, sådan var gumman, jag skulle vilja ge henne samma epitet som Lotta Svärd: »Något tålde hon skrattas åt, men mera hedras ändå». Frid över gummans minne.

2015-11-27 13.33.29

Det gick nyligen en historia i pressen om den skotske plåtslagaren, som ramlade ner från femte våningen, men klarade sig. Han mötte en vän efteråt som sade:

—Nu hade du allt tur som klarade dej.

—Hade jag tur, jag förstörde ju två hängselstroppar?

Det där påminde mej om en händelse från när jag var i 15-årsåldern. Jag hade en ungefär jämnårig kamrat som hette Herman Rydberg. Den här pojken hade väl genom något bekantskapsförhållande lovat att sätta upp en flagglina hos fiskare Thelander. Det var ett hus som ligger mellan Handelsinstitutet och Aftonsol, men då var det Blombergs villa och Aftonsol var inte påtänkt. Han bad mej att följa med, vi hade ju samma väg hem och åtagandet skulle utföras efter arbetets slut.

Flaggstången stod i yttersta kanten av en så kallad frontespis. Förutom det att fronten kanske var omkring 10 meter hög, var flaggstången cirka 8 meter. Han som hade åtagit sig uppdraget skulle naturligtvis äntra upp med linan. När han då hade äntrat upp visade det sig att knoppen var hel upptill så han kunde inte träda linan rätt igenom och sedan över blocket.

När han då insåg att det skulle bli besvärligt att dröja en stund, innan han kunde träda i linan, tog han svångremmen och slog om stången och om livet på sej själv och drog till ordentligt så att han kunde hänga kvar en stund. När han då äntligen fått i linan, hade han glidit ner betydligt. Genom att flaggstången blev grövre längre ned, orkade han inte dra svångremmen ur spännet.

Ja, där satt han nu. Han försökte först dra sig uppåt, men det gick inte. Sedan försökte han hasa sig nedåt och det gick bättre. Något över en meter, men sedan var det absolut stopp. Då började han jämra sig och blev blodröd i ansiktet

Nu var goda råd dyra och inte hade jag någon kniv på mej. Jag kastade mej ner igenom brandluckan och kilade ned på översta våningen. Sprang in i ett kök för att få låna en kniv, men där fanns bara en slö förskärare. En gammal skräddaresax fick jag ögonen på. Jag tog den och rusade opp igen.

2015-11-27 13.17.14När jag kom opp igen hade pojken givit opp. Benen hängde slappa efter stången, han var nästan blå i ansiktet och inte ett ljud hördes ifrån honom. Jag tog saxen i munnen och äntrade upp. Jag gick så högt jag kunde och slog vänstra armen om ryggen på honom. Så började ett förtvivlat arbete, att tugga av svångremmen med den lindrigt sagt eländiga saxen.

När jag äntligen lyckades slog jag den andra armen om honom och åkte ned. Han var i ett bedrövligt tillstånd, Jag bar honom över taket och lade ned honom i vinkelrännan. Så rörde jag på hans armar och lyfte på honom stundtals och till slut började han kvickna till. Då gick jag ner med saxen.

Publicerad i Sundsvall-Posten 1948-04-24

LÄS OCKSÅ – intervjun med Sundsvallsföreningens hedersordförande Lars ”Larssa” Olsson

Lämna en kommentar

Vi delar aldrig ut din epostadress till spammare. Obligatoriska fält är markerade med asterisk *.

*
*