Plåtslageriet har kämpat länge för att få fler plåtslagare till koppar-, bleck- och plåtslageriverkstaden och nu har det alltså lyckats.
– Jag är så glad att det har tillkommit tre unga grabbar under 40 år. Intresset väcktes hos dem när jag och Björn Hammar – bland annat känd för projektet Stolta tak – stod på Kulturveckan på Sergels Torg och berättade om jobbet på Skansen. Killarna kände nog igen mitt namn och tyckte att jobbet lät kul, så det gick snabbt, säger Tomas Talle.
Främsta uppgiften för dem som arbetar i verkstaden är att förmedla 1920-tal, med relevanta kläder från epoken som hämtas i Skansens klädförråd. För att veta hur det var på 1920-talet går alla anställda i hantverksbyn en kort utbildning i att vara pedagog på Skansen. Skansen tillhandahåller underlag för att läsa in sig på epoken och det finns dessutom en muntlig överföringstradition. När det gäller skråverksamheten är den avskaffad sedan mitten av 1800-talet, men Skansen vill gärna visa upp det historiska perspektivet på hantverk.
– Häftigt, tycker jag, att Skansen har arrangerat oss olika hantverkare i hantverksbyn efter skrå. Det känns trevligt att ha skråkänslan kvar inom detta avgränsade område och det blir som en egen liten värld. Ytterst handlar det förstås om upplevelsen för gästen, säger Tomas.
Höga pluspoäng
I besöksundersökningar får hantverkskvarteren höga poäng. Tomas intygar att plåtverkstaden är väldigt uppskattad av besökarna. Han tror att det betyder mycket att man får känslan av att befinna sig bak i tiden och att det ger en speciell upplevelse.
– Vårt uppdrag är att förmedla Skansens värde. Vi har ingen tillverkning eller försäljning, men visar på plats hur det kan gå till att arbeta med plåt. Mest arbetar vi med bleckplåt och gör sådant som kakformar, gjutformar för ljus, rivjärn, spiklyktor och så vidare, som är lätta att tillverka.
Han ser en förändring i att det nu finns ett större intresse kring hur man arbetar med plåt och hur man blir plåtslagare. Att plåt går att återanvända är också en aspekt som ligger i tiden.
– Speciellt utländska besökare är fascinerade. Vi som bor i Sverige är nog mer medvetna om att det existerar plåtslagerier som faktiskt kan tillverka saker och ting på begäran.
Plåt i släkten
Tomas är ”jättepensionär”, som han säger, sedan fyra år tillbaka. Hans pappa och morbror var plåtslagare, så det föll sig naturligt att sommarjobba på verkstaden redan i de tidiga tonåren. Han började arbeta som plåtis 1968 när han var 17 år och hans första jobb var som lärling på Bryggargatan.
– Det var ett gammalt, härligt plåtslageri. På den tiden fanns inga egentliga avtal – allt var gråzoner. I dag är det mycket mer uppstyrt, säger han.
Det tycker han är bra. Han har varit aktiv i facket som förtroendevald sedan 1978 och haft hand om utbildningsfrågor och brunnit för det. Ett stort utbildningsframsteg var den treåriga gymnasieutbildningen med inriktning mot plåt eller ventilation, samtidigt som den gav behörighet till högre utbildningar.
Men han retar sig på att staten inte satsar på plåtslageriutbildningen, utan lämnar den till privata initiativ i allt högre grad. Plåtslageriutbildningar är dyra och för tre år sedan lades Stockholms sista kommunala gymnasieutbildning för plåtslagare ner. Nu har en privat aktör, Distra, tagit över och hyr in sig på olika plåtslagerier för att få tillgång till maskiner.
Lång karriär i innerstaden
Tomas fortsatte på plåtslageriet på Bryggargatan i tio år. Efter hand fick han en hög facklig medvetenhet, bytte till ett annat, större plåtslageri och stannade även där i tio år. Resten av yrkeslivet tillbringade han på Norrbackagatan, hos Plåtslagargruppen i Stockholm.
– Det var helt fantastiskt. Nära hem var det också. Innerstadsplåtslagerier är speciella; vi har lite andra typer av kunder, som bostadsrättsföreningar och privatkunder och det tycker jag är kul.
Tomas har jobbat helger på Skansen i 30 år, oavsett heltidsjobb som plåtslagare eller inte.
– Plåt har varit och är ett otroligt stort intresse hos mig, både på grund av allt man kan göra av plåt och för att jag är väldigt engagerad i utbildningsdelen. När du producerar någonting av plåt får du en omedelbar bekräftelse – du upplever resultatet direkt. Du kan göra i princip vad som helst av materialet, från riddarrustningar till kaffepannor. Kroppen får också arbeta och uppleva eftersom du är ute mycket.
Framtiden haltar
Framtidsutsikterna för plåtslageribranschen haltar, menar Tomas.
– Hantverksyrken är generellt väldigt utsatta och nu byggs det ju allt för lite. Om staten inte subventionerar byggande så drabbar det bland annat oss plåtslagare. Risken finns, bland annat, att man som arkitekt inte kan rita in så mycket plåt om det blir för stor brist på plåtslagare. En spännande faktor är dock arbetskraftinvandringen. Vi har många duktiga plåtisar framför allt från den östra sidan av Europa.
Bland andra PVF ligger i framkant för att attrahera unga människor till plåt, något han ser hoppfullt på eftersom det handlar om att få upp intresset så att också unga personer upptäcker hur häftigt det är med plåt.
Samtidigt som återväxten till plåtslageriyrket är en utmaning tycker han sig se en förskjutning mot att plåt får mer av en estetisk än praktisk funktion både i arkitektur och inredning.
– Plåtfasader, trädgårdsutformning, inredning, utsmyckningar, ja vi ser allt möjligt där plåt används kreativt. Operahuset i Sydney och akvariet i Köpenhamn är bara ett par exempel på hur otroliga plåtfasader kan göras.
Mästarmöte i höst
Nyligen fick Tomas kontakt med den enda verksamma kopparslagaren i Sverige – Mikaela Ivarsdotter. Hon gör normalt konst och utsmyckningar till kommunala projekt i sin ateljé, men kommer troligen till hantverksdagarna på Skansen i höst. Då ska det hållas ett så kallat mästarmöte, där representanter för exklusiv hantverkskonst berättar om hur de tänker konstnärligt kring olika material.
Tomas, som är kulturellt intresserad, och älskar att berätta för andra om plåt ser fram emot mästarmötet och välkomnar kontakten med kopparslageri, som han anser ligger inom plåtslagarsfären.
– Med mästarmötet börjar man närma sig den starkt kulturella bindningen som hantverksyrken har. Det ska bli väldigt, väldigt intressant.
De jobbar i Skansens plåtverkstad
Tomas Talle, ålderman. Mats Fahlén, Björn Nihlen, Linus Nihlen samt nytillkomna Martin Danielsson, Matias Sinisalo och Tommy Hellberg.
Skråväsendet
Skråna var ett sätt att organisera hantverkare i städerna samt företagare och affärsmän i hela Europa. För att få tillstånd att utöva sitt yrke var man tvungen att vara ansluten till ett skrå. Kravet var att näringsidkaren besatt goda yrkeskunskaper och skråna bestämde själva vilka personer som var duktiga nog att vara med. Varje skrå hade trygghetsnät i form av socialförsäkringar, fackligt stöd med mera för sina medlemmar.
