Han har gjort långa vandringar, cyklat från Stockholm till Nikkaluokta med packningen på ryggen, bestigit Kebnekaise och tältat på tak. I maj gifte han sig på toppen av Kebnekaise. Fredrik Herlin Hjorth är äventyraren som vet hur man tar vara på livet genom att äventyra på ett säkert sätt.
Varför tältar du på tak?
– Varför inte? Normen är att tälta i en skog eller på en klippa, men det finns ju tak att sova på och då kan jag göra det. Jag har sovit ovanpå Stockholmsmässan och ledde deras tak-aktivitet efter att jag hade tältat där första gången 2017. SE-bankens huvudkontor har jag tältat på och på taket till Scandic Talk. Det finns emellertid säkerhetsrutiner runt detta och vissa rutiner man behöver gå igenom med bland annat vaktbolaget.
På tal om säkerhetsrutiner. Hur håller man sig säker?
– Det är ganska enkelt egentligen. Respektera de säkerhetsföreskrifter som finns, ha kloka personer i din omgivning som du kan bolla med i riskanalys-fasen, chansa aldrig eller gör något dumdristigt. Det kan få ödesdigra konsekvenser om man inte förbereder sig ordentligt.
Hur vet man om man ska avbryta en operation?
– Om man vet sina gränser och har gjort en riktig riskanalys så vet man när man ska avbryta. Riskanalysen är viktigt. Här bedömer du vad som kan hända genom att föreställa dig olika scenarier. Så tar du varje tänkbar händelse och graderar den i ett diagram, där ena axeln är sannolikheten att det händer och den andra axeln allvaret i konsekvensen. Båda axlarna graderas från 1 till 5. Om man multiplicerar dem får man en riskpoäng. Sedan försöker man resonera kring vad man kan göra för att minska sannolikheten och konsekvensen per aktivitet. Överskrider riskpoängen ändå en viss nivå bör man avstå helt från den aktiviteten. Om sannolikheten är hög för att man bryter benet, till exempel, så ska man avstå.
Men om man intalar sig att det bara är en liten risk att det händer något, då är det väl lätt att strunta i varningssignalerna?
– Man ska aldrig chansa och ta risker. Jag sitter i juryn för ”Årets Äventyrare” och det är en av våra normer. Toppfeber – när man ser toppen och åsidosätter alla beslutspunkter som man har tagit fram i sin riskanalys – ledde till dödsfall under tragedin på Mount Everest 1996. De skulle ha vänt tillbaka vid ett-tiden, men fortsatte ändå, toppen var ju så nära…
Hur planerar du dina äventyr?
– Jag jobbar vidare på mina drömmar om saker som skulle ge mig energi, ser dem som ballonger och tar ner dem ibland och diskuterar dem med vänner. Man behöver inte realisera alla drömmar. Mount Everest – ja, kanske, men mitt delmål är att bestiga ett berg på 6 000 meter först. När jag väl har bestämt mig ser jag över planeringen. Eventuellt formar jag om planen, så att ballongen blir mindre eller större. Yttre, fysiska äventyr har också en inre resa. Personligen känner jag mig väldigt nära mina känslor och närvarande i nuet när jag är ute på en expedition eller ett äventyr.
Hur förbereder du dig när du har bestämt dig för ett visst äventyr?
– Det beror på vilken typ av äventyr det rör sig om. Är det en vandring eller handlar det om att dra sig upp kortare sträckor med kroppskontroll, eller behöver jag använda rep? Beroende på äventyret ser jag över vad jag behöver behärska och inhämtar kunskapen och kraften. När jag förberedde mig för mitt äventyr att cykla från Stockholm till Kebnekaise i Göran Kropps anda i maj 2016 gick jag en förberedande grundkurs i alpinism för att lära mig mer om det. Jag stämde av olika typer av cyklar och utrustning för just detta och byggde upp kroppen på rätt sätt för att vara så förberedd jag kunde innan jag gav mig iväg.
När var du som mest rädd?
– Det finns alltid en rädsla. Jag kan känna mig ensam ibland när jag är där ute – tänk om jag inte ser mina barn eller min fru igen! Att bli rädd är en sund inställning som kroppen har inför livsfarliga saker. Men, man ska inte behöva agera på känslan och dra sig undan – mod är inte att vara orädd, mod är att trots rädslan göra det som är rätt. Räddast var jag nog trots allt när jag var i en så kallad ”white out” på Kebnekaise. Allt var bara vitt och jag såg inte mer än ett par meter framför mig. Jag var inte helt säker på var jag var i förhållande till kanten som stupade rakt ner. Rådet är att ta en paus, något att äta, tänka efter. Steg för steg hittade jag sedan kanten och till slut gick den ihop och blev en topp. Den lyckan var obeskrivlig!
Hurblev du av med din rädsla för höjder som du hade under många år?
– Den går att träna bort successivt. Men fullt ut försvann den för några år sedan när jag stod på en liten stålavsats som var en del av en klätterled med stålvajer och tittade ner i Sierra Nevada från en 300 meter hög vägg. Då insåg jag att jag inte hade höjdskräck mer.
Har du varit med om en olycka någon gång i samband med dina äventyr?
– Nej, men jag har råkat ut för tillbud och varit med om att rädda människor. Tack gode Gud har jag aldrig upplevt att förlora någon på en olycksplats.
Vilka orsaker kan en fallolycka ha?
– Jag tycker hellre man ska fråga sig: vad kan stoppa ett fall? Om man ser till att ha rätt typ av rep och sele så är det en säkring. Rätt utrustning, helt enkelt. Man bör testa utrustningen under kontrollerade former och att den sitter rätt varje gång innan man använder den. Svåra olyckor orsakas av dåligt material, åsidosättande av säkerhetsföreskrifter eller dåliga förberedelser. En olycka kan också orsakas av ren otur, men konsekvensen blir oftast mindre med rätt förberedelser och övning.
Vad är det viktigaste att ha med sig på ett äventyr?
– Första Hjälpen har jag alltid med mig. Plus det klassiska som olika typer av plagg som ger möjlighet till förstärkning eller som lätt kan tas av, beroende på temperatur. Mössa och vantar så klart. Vatten och energi, powerbank och telefon.
Hur blev du äventyrare?
– Jag är scout från början och när jag var liten spelade jag rollspel i Adventure Academy, där Ola Skinnarmo var ansvarig som rektor. Mitt äventyr var att springa den första pilgrimsleden, Camino Primitivo, med packningen på ryggen. Året efter började jag som guide på Olas resebyrå och året därpå cyklade jag upp till Kebnekaise. 2017 tältade jag en dag i veckan under ett helt år. Sedan dess har det blivit fler äventyr och resor med olika grupper ut i världen och upp till svenska fjällen.
Vad är det som driver dig?
– Jag gillar upplevelser, att ha roligt och en massa glädje i allt jag gör. Det är viktigt att känna att man brinner för något – det blir som en eld inuti en själv. När det är dags för äventyret så känns det. Motivation ger mig fokus. Ironman genomförde jag tre gånger, men fjärde gången kände jag att ”jag vill inte” och då var det enkelt att säga nej. Lyckligast är jag när jag är nära mina känslor och det sker när jag har varit ute på tur ett tag eller när jag är med min fru. Det handlar om att vara i synk med det man vill. När jag guidar i Nepal på expeditionsresor är min drivkraft att få vara med om hur individer ochgrupper växer genom att pressa sig. Det är dessutom fantastiskt att vandra i historiska fotspår och att blicka upp mot stora, vita toppar.
Vad tror du driver människor generellt som bestiger berg eller klättrar uppåt?
– Väldigt många människor vill uppåt, vill klättra, strävar uppåt. Jag tycker personligen att ju högre man kommer desto mer obekvämt blir det, för man mår inte helt hundra – du mister aptiten, mår illa eller får svårt att sova på grund av höghöjdssjuka.
Vilket är ditt mest spännande äventyr?
– Att gifta mig med min livs kärlek på Kebnekaise. Vi gifte oss på Sydtoppen och det var helt magiskt! En helikopter tog oss och vigselförrättaren upp till 2 100 meter. Där stod vi i full bröllopsklädsel, med helikopterpiloten som fotograf. Det var solsken och åtta plusgrader, fantastiskt. Även vigselförrättaren tyckte det var jättehäftigt, gammal fjälljägarkapten som han var.
Har du några tips till dem som jobbar på höjder, som våra medlemmar?
– Jag tycker att man ska gå igenom alla rutiner som finns och se till att använda fallskydd. En olycka får konsekvenser inte bara för dig utan också för folk runtomkring dig. Dessutom lär du ut ett felaktigt beteende, om du skulle klara dig med en mindre skråma. Tänk igenom säkerheten, för ju säkrare du är desto roligare blir dagen. Men passa samtidigt på att se på utsikten – det är få personer som får se den. Tajma solnedgång och soluppgång. Njut! Ni upplever ett näräventyr. Ha kul, gör en snögubbe som du skickar ner säkert från taket. Ta bilder, lägg ut dem på sociala medier. Det är häftig att vara högt uppe och det är mångas dröm. Bjud in mig att sova på ett högt tak och ta gärna med yrkeserfarenheten in i fritiden och prova att klättra ner i gruvor eller på andra höjder.
Text: Susanne Ringheim Kilje
Foto: Fredrik Herlin Hjorth , Peter Vinthagen, Rebecca Lundh
Publicerad: 2019-12-16
(Artikeln ursprungligen publicerad i PVMagasinet #11.2019)
Fakta om Fredrik Hjorth
Ålder: 53 år.
Vem: Älskar äventyr av alla slag, men ivrar för säkerhetstänkande och riskanalys. Räknar hellre leenden än vikten på skivstängerna.
Familj: Har två barn på 24 respektive 21 år. Gift med Wilma, även hon äventyrare och aktiv som triathlet. Bor i lägenhet i Stockholm.
Mer: Föreläser om att ta tag i sina drömmar och näräventyr. Vid sidan av sitt jobb inom bank och finans är han också guide på expeditionsresor till Everest Base camp i Nepal, upp på Kilimanjaro och i området kring Kebnekaise.
